mockapocka

Det här känns lite märkligt.

Att skriva här igen efter nästan ett helt år.

Fick bara ett infall.

Infall kan bli utfall.

Eller avfall.

Den som lever får se.

 

Det var bra det här att skriva ner mina turer om mitt hår.

För mig alltså.

Det känns i alla fall inte som om jag kommer att göra något förhastat efter denna noggranna analys av relationen till mitt hår.

Alla era kommentarer fick mig också att tänka i nya banor.

Jag har även kommit kommit fram till att det är ok att fortsätta med långt.

 

Jag vill ha förändring.

Men efter "min hårhistoria" inser jag att förändringen ska ske på ett annat plan än håret. Det blev extra tydligt i natt.

I natt drömde jag nämligen tre mardrömmar på raken. Vaknade svettig mellan varje.

Jag vet precis vad det handlar om och det är inte håret.

 

Jag måste inte trivas i kort hår.

Jag måste inte trivas i någonting alls som jag inte vill trivas i.

Japp, då var man godkänd bitch då.

Känns ju bra.

 

Med tanke på hur jag identifierade mig med mitt långa hår och att jag en gång hade lovat mig själv att aldrig klippa av mig håret igen, så kan man undra hur jag tänkte tio- tolv år senare.
Jag var gravid med min yngsta och fick plötsligt en dag för mig att jag skulle klippa håret kort.
Det var inte så att jag gick och funderade på det ett tag och frågade mig själv varför eller så. Nej, jag fick för mig att klippa mig, beställde tid och for dit och klippte mig.

”Jag vill ha riktigt kort”, sa jag.

Frisören i fråga såg tveksam ut. Hon kammade min långa hårman och sa att hon skulle ta lite i taget.

”Det behövs inte”, sa jag, men frisören tog det ändå i etapper.

Jag var så säker på att jag ville ha kort så hon fick fortsätta två gånger efter det att hon själv ansåg håret färdigklippt. När jag gick därifrån tyckte jag ändå inte att hon tagit tillräckligt. Så nästa dag gick jag tillbaka. Hon klippte motvilligt lite till.

När jag kom hem kändes det ändå inte bra. Jag ville ju se tuff ut och kände att det nog inte var tillräckligt kort för att se tufft ut.
Nu tyckte jag emellertid att det var lite jobbigt att gå tillbaks till samma frisör en gång till, så jag gick till en annan.

”Riktigt kort”, sa jag bara.

Den här frisören förstod med en gång. Jag kom hem med hår som inte ens gick att kamma.

Först då insåg jag att jag inte alls ville ha kort.
Det var inte jag.
Varje gång jag såg mig i spegeln grät jag.
Jag grät varje morgon en lång tid framöver.
Jag kunde helt enkelt inte identifiera mig med personen i spegeln.
Det var hemskt.

Det tog drygt ett år innan håret var nere vid öronen.
Jag ÄLSKADE känslan att kunna dra en hårtest bakom örat.
Jag tänkte att jag ALDRIG MER skulle klippa av mig håret igen.

Jag sparade och sparade och har sedan dess har jag haft långt.

Nu kommer vi till det kruxiga.
På senare tid har flera personer i min närhet klippt av sina långa hårsvall och blivit väldigt fina i håret. Jag har känt att jag också vill klippa av mig håret och bli så där fin. Inte helt kort men ganska mycket kortare. Samtidigt är det en röst därbak som ropar ”Klipp aldrig av dig håret igen!” och jag känner att jag behöver lyssna och åtminstone fundera över varför jag vill klippa mig denna gång.

Är det bara för att jag är i behov av förändring i mitt liv?
Är det i så fall verkligen håret som ska förändras?

Och varför kan jag inte identifiera mig med riktigt kort hår?
Är det minnet av att Håkan valde Karin med långt hår som spökar (alltså det viktiga är att ”behaga”. Hu, hemska tanke)?
Varför i så fall?
Jag har ju en annan (mycket bättre) man nu.

Och han är verkligen inte kär i Karin.

Ett litet tillägg till bitchinlägget förut.

Det handlar egentligen bara om att våga vara besvärlig när man behöver det.

Det känns som jag lätt skulle kunna kvalificera mig till bitchklubben. Men när jag försöker tänka ut något exmpel så är det plötsligt inte så självklart.

Det är med andra ord svårt att vara en riktig bitch. 

Jag kommer i alla fall att tänka på en situation med vår kompetente, kreativa och snälla snickare som hjälpte oss att bygga vårt hus. Vi hade ritat huset själva och kunde med andra ord varenda centimeter på ritningen.

Vi bodde i en annan stad då, under byggnationen. Därför kunde vi inte titta till bygget varje dag utan åkte dit lite då och då. Det var väldigt spännande att följa bygget och se hur vår ritning utvecklades till en tredimensionell skapelse. Det stämde så bra allting och vi kände oss alltid väldigt nöjda varje gång vi åkte därifrån.

Vår snickare var fantastisk.

En dag när vi kom dit kände jag emellertid så fort jag klev in i huset att det var något som inte stämde. Så här hade vi inte tänkt oss!

Var det vi som tänkt och ritat fel eller var det snickaren som byggt fel? 

Han som var så duktig.

Och snäll. 

Det var trappschaktet som var förskjutet. Det kändes också mindre än vi tänkt oss på något vis. Jag frågade om han gjort enligt ritningen när han byggde hela innertaket tillika golvet på övervåningen. 

Han erkände att han gjort några ändringar för att få plats med avloppsrören från toaletten på övervåningen. Han hade varit tvungen att minska lite på "trapphålet" och alltså var öppningen mellan över och undervåning mindre än vi ritat och tänkt oss.

På mindre än en sekund föll han platt i mina ögon, vår käre snickare.

Han hade tagit ett eget beslut utan att fråga oss (mig!) först. 

Jag blev först JÄTTELEDSEN och besviken. Det här var ju en av de saker som vi verkligen gillade med vårt hus. Kontakten mellan uppe och nere. Nu skulle det alltså inte bli så.  

Jag stod där och sörjde detta en stund innan det slog mig att det fanns  en annan lösning.

Jag nämnde lösningen för snickaren som svarade att det i och för sig var möjligt men då skulle han behöva göra om allt. Bygga om hela öppningen och dra om avloppet. Ett ganska stort jobb med andra ord.

Kändes ju lite jobbigt minns jag, men inte alls så jobbigt som det kändes att tänka sig in i att vi skulle bo i ett hus som vi inte var nöjda med.

Som någon annan styrt och ställt med.

Så jag sa åt honom att han fick göra om det. 

Mannen min stod bredvid och var för tillfället lite mållös.

Jag såg på hans ansiktsuttryck att han tyckte att situationen var lite jobbig men att han ändå höll med mig.

Nästa gång vi kom dit kändes allting annorlunda.

Det var precis som vi ville ha det.

Jag kände mig mycket nöjd över mina bitchfasoner.

Jag förstår att den här bitchigheten inte kvalar in bland bitchar som stöttar andra, utsatta eller svaga. Det här var ju en helt igenom egoistisk bitchighet. Men jag hävdar ändå att det är bitchigt att man står på sig för det man känner är rätt eller viktigt.

Som sagt, tjockt och med självfall.
Jag trivdes ”sådär” i mitt tjocka hår. Tyckte det var mycket svårare att slänga med, sådär som man skulle göra när man var femton. Det föll inte tillbaks på samma plats som det låg innan. Stannade liksom halvvägs ut i luften. Så jag slutade slänga med håret.

Men jag accepterade väl så sakteliga att det nu var tjockt. Var trots allt glad för att fårskinnet vuxit ut och blandat sig med det andra håret.  Jag hade absolut inte lockigt hår. Riktigt lockigt hade jag faktiskt mycket väl kunnat tänka mig. Nej, det var mer av typen vågigt och småkrusigt, speciellt om det var fuktigt.

Jag lät det fortsätta växa och även luggen blev lång. Allt i hopp om att det skulle bli tyngre och alltså växa mer rakt ner.

Men så i tjugoårsåldern hade jag tröttnat på det långa håret. Jag ville ha omväxling. Kanske ville jag också se äldre ut. Ett tu tre så åkte det av. Precis som när jag var fyra. Vips så var jag kortklippt igen.

Och jag var så nöjd!
Tyckte jag passade så bra i kort hår.
I ungefär tre veckor tyckte jag det.
Sedan vill jag ha långt igen.

På den tiden fanns inte hårförlängning. Det var bara att börja spara igen.
Det tar tid att spara ut från kort till långt hår.
Lång tid och det är inte fint medan det växer ut.

Halvvägs tröttnade jag och klippte av det igen.
Och ångrade mig.
Började spara igen.
Klippte av det.
Den här gången var jag så knäckt när jag kom från frisören så jag lovade mig själv att ALDRIG mer klippa av mig håret.

Jag sparade och sparade. Klippte bara yttepytte i topparna någon gång emellanåt. En frisör jag gick till under några år var väldigt noggrann. Hon tog små slingor som hon tvinnade hårt. Alla hårstrån som sedan stack ut från tvinnslingan var enligt henne skadade och slitna och skulle alltså klippas. Jag var glad att hon gjorde det ordentligt och satt lydigt kvar. Det här var långt innan jag hittade mannen och fick barn och alltså kunde sitta länge i frisörstolen. Väldigt länge.

Så med undantag för fyra- och tjugoårsklippningarna så har jag haft långt hår i större delen av mitt liv.
Långt hår var alltså = jag.

Fortsättning följer

 För de unga läsare som inte var med på Stenmarks tid och därför inte vet hur en Stenmarksmössa ser ut. 

(Ni var heller inte med på den tiden då lektioner ställdes in och TV-vagnar rullades fram i alla uppehållsrum i alla skolor i hela sverige. För att se när Ingemar åkte. Det var tider det.)